Stödstrumpor och Zoloft

Kvällen blev allt annat än lugn

I vanlig ordning hade jag stannat till på Noppes. Nyöppnad för hösten så var stället uppstyrt med snygg bartender men dessvärre ganska tomt på gästsidan. Det var några kvarglömda stofiler som tryckte vid bardisken och vi nickade leende åt varandra lika varmt som man välkomnar en gammal fåtölj.

Jag skummade igenom lokalen och hittade Maria. Hon vinkade dit mig och visade ett fyllt glas som hon skjutsade över bordet åt mitt håll. “Husets Champagne” sa jag och log. Hon spände ögonen i mig. “Sätt dig” sa hon och böjde sig fram. “Jag är så jävla less på män”  Jag skakade på huvudet. Maria hade jag känt i några år och hon var väldigt populär hos männen. “Minns du kategorin Män med komplex?” Jag log snett och svarade “Ja, det var ju jag som myntade uttrycket so to speak…” Hon ignorerade min ton och fortsatte, “Jag har allafall träffat den här killen Peppe, han som bor på Lidingö”

Mannen på Lidingö

Jag försökte minnas honom. Välkammad, ljus skjorta, Marbella-bränna och den obligatoriska dosen av Zoloft. Den beskrivningen passade förvisso in på vilken manlig Lidingöbo som helst, men jag nickade bara. “Den jäveln satt och skröt hela kvällen om sin bil och båt samtidigt som han visade ett jäkla bildspel på sin villa.” Jag tittade ut över lokalen och såg att det kommit lite fler Noppe profiler och jag höjde mitt glas till hälsning. Maria fortsatte, “Sedan då han skrutit klart om sin limousine-chaufför så avslutade han med att säga -Men jag kommer aldrig att kunna ge det livet till dig för det gav jag min exfru” Jag hajade till “Exfru?” Maria frustade “Ja! EXFRU! En till frånskild jävla man med issues!” Jag började skratta.

Den fatala notan

Maria hade börjat hetta till och hon fortsatte med hög röst, “Sedan då han kom tillbaka från toaletten hade han mage att påpeka att jag inte betalt notan! NOTAN?! Vi var ju på en jävla dejt!!” Jag kunde inte låta bli att le då jag insåg att gentlemannen sakta höll på att dö ut. Kvar fanns bara darrande kadaver. Marias kinder var röda. Hon kokade. “Och på slutet…på slutet hade han mage att låna pengar av mig!!” Jag formligen spottade ut Champagnen i någon form av chock innan jag frustande fick fram “Till vaddå?” Maria reste sig upp och skrek “För att kunna köpa STÖDSTRUMPOR TILL SIN MORSA!!” Där och då dog jag. Vi formligen föll tillsammans mot golvet krampaktigt skrattande och det enda jag fick fram var “…stödstrumpor?”

Då vi samlat oss bestämde vi att gemensamt blicka framåt, åtminstone några timmar. Jag slet fram telefonen och bjöd in lite vänner till Noppes innan jag avslutade med vip-listan till V.

Lämna kommentar (1 st) Dela inlägget:

Den första höstbrisen

Den första höstbrisen..

..svepte förbi och jag huttrade med min kaffekopp på terrassen. Klockan var inte alls mycket och den friska morgonluften var fräsch och väldigt uppskattad. Jag hade blivit väckt av telefonen tidigare och på andra sidan satt en oförskämt pigg Nova. “Jag har inte lagt mig än! Herregud och jag som ska på Whiteparty ikväll….” Festen skulle vara i en villa ute i Bromma med hela Stureplanseliten samlad. Nova hade tjatat på mig i flera veckor att följa med.

Nova är nog den enda i min bekantskapskrets som uppskattar ironi lika mycket som mig. Jag älskar att diskutera med intellektuella personer och att kunna kombinera det med champagne och drypande kommentarer på privata klubben Noppes är bara ett plus. Vi brukar ses där på eftermiddagarna för att få vara ifred med allt vårt skvaller. Hon hade den senaste tiden dejtat en “medelålders man med komplex”  (förra inlägget)  och vi hade båda lärt oss den hårda vägen att aldrig dejta någon som låg i skilsmässa.

“Han bara drog” sa hon och skrattade. “Jag minns inte varför men jag sa väl något dumt…eller ärligt?” Min egen erfarenhet sa mig att det inte var bra att kasta sig in i något för fort och vi två hade en tendens att ofta lyssna för mycket på vad mannen sa istället för att titta på vad han egentligen gör. “Ja en man med issues är väl sexigt?” svarade jag och mindes min egen fadäs för bara några veckor sedan. Vacker, sexig, djup…och nyskild. Kanske den sämsta kombon någonsin. Jag skakade bort honom och försökte koncentrera mig på kvällens dejt istället, -vacker, sexig och ogift.  Jag såg fram emot den kommande hösten vilket innebär att allt fokus kommer läggas på andra saker än bara män. Sommarflörtens tid var över för i år. “Är jag singel nu?” frågade Nova och skrattade. Jag log och insåg att vi har en blommande höst framför oss med nya spännande äventyr. “Ja gumman” svarade jag och skrattade. “Snart så….”

Lämna kommentar Dela inlägget:

Mannens tre kategorier

Den första kategorin

”Alltså jag blir tokig på dessa nätsidor” utbrast Estelle och fyllde glaset med rosé. ”Det är samma historia varje gång: snygg man skriver, snygg man vill ses. Vi träffas över en middag och allt är frid och fröjd. Efter ett tag börjar han bomba mig med sms och så kommer skrämmande sidor fram. Den senaste killen visade sig vara nationalsocialist. Missade han att jag är svart och stolt?” Jag log. ”Vi är singlar eftersom vi tänker för mycket. Vi ifrågasätter och försöker hitta utmaningar. Vi är för gamla för lull-lull.” Jag tog en klunk vin och fortsatte  “Dagens singelmän kan enkelt innefattas i tre kategorier och den första kategorin är medelålders man med komplex.”

Alla vid bordet stannade upp. ”Den här kategorin är den bekymrade mannen som efter ett långt förhållande blivit singel och pappa på halvtid. Han är osäker på hur singellivet funkar och faller mentalt tillbaka till den ålder han var i innan han blev upptagen. Han har förtroendeproblem efter separationen och egot växer i samma takt som bekräftelsebehovet.”

Både Linda och Estelle brast ut i skratt innan jag fortsatte  “Han raggar upp tjejer på Instagram och börjar förverkliga sig själv med ögonblick från sitt liv. Små filmer från gymet, då han är bartender i sin kompis trädgård eller då han står och grillar… och från en dag till en annan så är alla bilder på lilla frugan borta från kontot.” Estelle tittade upp. “Skål för mannen med issues”  Alla höjde sina glas.

Estelle

Jag och Estelle fann varandra en solig dag då jag besökte ett par dragshow artister i en lägenhet vid Skärmabrink för att vara exakt. Vi hade efter en vinkväll hittat varandra som två systrar från norr. På den tiden umgicks vi med rävar som Max Martin och än idag hade vi kontakt. En gång i tiden var hon den vackraste kvinnan jag kände och 00-talet kantades av reklamjobb och musikvideos. Hon skulle egentligen ha varit den svarta tjejen i Leila Ks gamla video Electric, men efter lite sönderklippta scenkläder och backstage-intriger gick jobbet till den andra tjejen. Nu höll Estelle på att släppa sin första kollektion med ekologiska trosor och jag hade frikostigt erbjudit min rumpa till kommande reklamkampanj.

Den andra kategorin

Linda böjde sig fram och frågade spänt om nästa kategori var mer upplyftande? Jag log. ”Tyvärr. Nästa kategori är nämligen den nya generationen och vi kan kalla honom 90-talisten. Han är så förvirrad av alla intryck som vi kvinnor utstrålar att han hamnar i riskzonen för en toffel.” Estelles manliga sällskap började äntligen intressera sig för samtalet medan han skruvade sig på stolen. Han vickade fram och tillbaka över sittdynan. ”90-talisten är färgad av alla feminister som säger att mannen är skit, samtidigt som unga singelkvinnor överöser honom med nakenbilder och sex på första dejten.”

Estelles sällskap, mannen som av okänd anledning hade ont i stjärten utbrast plötsligt ”Wow, vilken ljus framtid. Är ingenting på riktigt längre?” Jag tittade på Estelles sällskap och inser att jag aldrig uppfattade hans namn. ”Ja ungefär” svarade jag roat. ”Nu generaliserar jag grovt, man ska alltid salta sina historier, vem orkar annars lyssna?” Linda tittade upp och började prata “Så det gör att alla yngre män som söker sig till oss kvinnor mitt i karriären gör det i ett försök att hitta en guide? Kanske försöker de komma innanför byxorna redan på första dejten men då backar vi eftersom vi tillhör den lugna generationen. Vi tar lite mer tid på oss eftersom vi vill ha något spännande. Männen blir enormt förvirrade och backar.” Hon log. ”Jag hade också blivit förvirrad om Lady Gaga var en förebild då jag växte upp” utbrast Estelle och svepte det sista i glaset. ”God bless Oprah”.

Den tredje kategorin

”Kategori tre…” Jag lät tystnaden göra sitt jobb och alla satt som på nålar. ”Kategori tre är text-mannen. Han som gör karriär och sköter allt genom sms och Messenger. Bjuder han ut dig på dejt får du ett sms. Avbokar han får du ett sms. Är han missnöjd låter han bli att svara under flera timmar trots att mobilen alltid ligger i fickan. Han vill gärna bestämma när ni kan ses och allt ska vara på hans sätt. Han är relativt åldersslös och det är med dessa män en kvinna känner sig osäker. Han är ofta upptagen och träffar antagligen flera samtidigt”  ”Fy fan jag tar snart livet av mig” utbrast Estelle och hällde upp nytt vin. “Så…finns det ingen kategori som passar oss?” Linda såg plötsligt plågad ut. “Tyvärr” svarade jag och insåg att jag nästan lät lite bitter. “Det värsta måste vara då man träffar någon som är en blandning av olika kategorier, exempelvis kategori ett och tre.” sa Linda och himlade med ögonen. Jag funderade. Det var väl inte vi som var kräsna? Jag beställde snabbt in en flaska till och blundade.

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Med samvetet som insats

Jag skulle iväg och köpa gardiner en sen eftermiddag och på bussen såg jag plötsligt en vacker främling. Han var lång och håret kortklippt på sidorna med en snedbena mitt på huvudet. Luggen hängde busigt ner i pannan. Jag tittade lite extra innan jag insåg att det inte alls var någon främling -tvärtom, det var österrikaren. Snabbt vände jag mig bort i hopp om att han inte skulle se hur jag stirrat men det var försent. Dagar av förnekelse var som bortblåst. Jag blundade och väntade in det ljud jag visste skulle komma då hans vackra läppar formade mitt namn.

Eva! Eva! It’s me, Frank! How are you?” Han klämde sig fram mellan passagerarna och jag formligen tvingade mina muskler i ansiktet att skapa ett leende. ”Frank, how wonderful to see you again, how are you?”  Det var inte lika behagligt att möta honom då jag var nykter, han var alldeles för vacker och öppenhjärtlig. Jag kände mig fumlig och ful där jag stod i min tråkiga jacka och stripiga hår. ”Eva you look beautiful, let me invite you for a drink.” Jag kunde inte möta hans klarblåa blick och jag kände ett direkt obehag utan egentlig orsak. Jag stammade fram ”Im on my way to – i’m going to -well I…” Total låsning. Minnet sköljde över mig och jag blundade.

Bistron

Det var sent och Linda spände ögonen i mig. ”Här kommer jag med en ny laddning.” Hon log då två glas champagne ställdes ner på bordet framför mig och jag skummade igenom lokalen. Bistron var som vanligt till bredden fylld med affärsmän, gubbsjuka gubbar, unga tjejer som av okänd anledning sällan sa något vettigt, de äldre kvinnorna som surt stirrade på de yngre, de försmådda och avpolletterade singlarna, de nyrika valparna med backslick -och så vi som tillhörde den trogna klick av stammisar som alltid tog de tre första borden till vänster. Min goda vän C-F brukade alltid med viss avsmak kommentera drinkborden med flaskor på kylning. ”Det är bara nyrika och sprättar som beställer in flaskor och radar upp dom på bordet. Har man pengar köper man glasvis. Det syns direkt om någon försöker stila med lönen.” Jag älskade verkligen C-F och tanken på honom fick mig alltid att le. Han var det närmsta jag någonsin skulle komma kungahuset. Jag tog en djup klunk och kände bubblorna bränna lite för hårt i gommen. Den kylda champagnen stack som en kniv i bröstkorgen men jag svalde snabbt mer.

Vi satt för omväxlingsskull nedsjunkna i sofforna vid fönstret åt höger och det fungerade ypperligt som första parkett. Total överblick åt båda håll där ingen kunde passera utan att passera oss. Perfekt. Jag såg finans sprätten komma emot oss. Han är för övrigt en god vän men på senare tid hade han lagt sig till med en attityd som jag inte tål. Jag tror helt ärligt att Stockholms kalla själ kommit åt hans hjärta. Människor har en tendens att bli tomma vilket alltid visar sig genom ett begränsat vokabulär med korta ihåliga kommentarer och tystnad. Jag vinkade in honom och sa rappt ”Men tjena direktörn, läget?” Jag var uppriktigt glad att se honom igen men han tittade på mig och fnös. Jag och Linda stirrade på honom utan att förstå vad han höll på med. Han gav oss ett litet leende, rullade med ögonen, mumlade något ohörbart, pekade mot någon, skrattade och gick. ”Mår han bra?” frågade Linda. ”Nej” svarade jag surt och drack upp det sista i glaset.

Minneslucka.

Jag vaknade upp och såg en mansrygg. Han låg på sidan med ansiktet bortvänt. Jag stirrade på hans olivfärgade hy och mörka hår. Det var en manlig och sexig nacke. Jag vecklade försiktigt bort täcket från min kropp och satte mig upp. Min blick svepte genom rummet men jag fick ingen riktig klarhet i vart jag var. På golvet låg mina kläder  utspridda och allt kändes stökigt. Min väska? Min mobil? Paniken började sakta växa i samma takt som huvudvärken. Hjärtat dunkade alldeles för hårt i bröstet. -Fokusera! Jag försökte andas långsamt och ålade mig smidigt mot sängkanten. I Ögonvrån såg jag min mobil på golvet och tyst lirkade jag med tröjan den låg på innan den tillslut nådde min hand. Jag slog igång GPS:en och den ringade in mig på Grevgatan. Jag andades ut. Det var fortfarande nära hem. Jag var inte strandad ute i Norrtälje eller något annat ställe vid världens utkant.

 

Vid frukostbordet

Det kändes som en evighet innan han plötsligt vände sig om och slog upp sina blå mot mig. Jag blev helt betagen över hur vacker han var. ”Good morning Eva” sa han och log. Han försökte kyssa mig men jag drog mig instinktivt undan. Gårdagens filter var borta och nuet slog emot mig hårt. ”Im sorry…” mumlade jag och log generat. Han tittade länge och tystnaden kändes så tjock att jag kunnat skära i den med kniv. Plötsligt höjde han på ögonbrynen och börjar skratta. ”Really Eva, you were that drunk?” ”You didn’t look drunk I am so sorry if I scared you. Hello again, I’m Frank”

 

Frank

Han hade en rullande brytning och jag började på allvar ifrågasätta mitt omdöme. Hur hade jag hamnat här? Förvisso var han dödligt vacker och lång. Han såg atletisk ut och jag kunde inte låta bli att fundera på om han var lika proportionerligt hela vägen. Jag skakade på huvudet och förbannade mitt dekadenta sinne. Det jag behövde veta var hur jag enkelt kom härifrån. ”You want coffee?” Jag slängdes tillbaka till verkligheten och nickade långsamt. Han reste sig upp och gick med rak rygg ut i köket. Med kalsongerna på. ”Skit också” tänkte jag och log.

Vid matbordet berättade han hur han gjort en svensk tjej gravid och helt enkelt lämnat allt i Österrike för att få vara nära sin son. Han läste svenska på kvällskurs och hade nästan inga vänner och inget jobb. Jag försökte förstå hur han kunnat få tag på en lägenhet mitt på Östermalm i rådande bostadsbrist och dessutom ha råd att bo där själv. Mina fördomar mot vuxna arbetslösa stockade sig i halsen och jag försökte skölja bort dem med kaffe. Jag ville vara bättre än så. Jag hade dock inte bestämt mig för om jag ansåg att han var ambitiös eller bara dum.

Efter frukosten släppte jag till. Kanske var jag ensam eller bara nyfiken. Jag kom skönt och gav mig själv en klapp på axeln. Lite omsorg och kärlek hade ingen dött av.

De närmsta dagarna

De närmsta dagarna bombades jag med sms där han ville träffas igen och jag kände hur avtändande det var med en man som tjatade. Jag började pinsamt nog ignorera honom och efter ett tag slutade orden att komma. Linda hade gjort klart för mig att man vid min ålder inte kan dejta en arbetslös man som inte ens kan språket, så jag hade på ett ytligt och gräsligt vis avpolletterat honom. Nu stod han här på bussen och var lika vacker som en grekisk gud. Jag måste ha sett fånig ut för han log stort och sa lugnt ”You know Eva, it’s ok.”

Han blinkade mot mig och klev av på nästa station. När dörrarna slog igen stod jag kvar och stirrade rakt fram. Jag skämdes samtidigt som min förnekande sida försökte trycka bort de vassa känslorna. Det brände till i bröstet. Där och då kände jag mig tom och ensam. Det verkar som att Stockholms kalla själ kommit åt mig också.

Lämna kommentar Dela inlägget: